Berättelse

dator

Spelberoende kan man vara på en mängd olika sätt. En del spelar bingo och på hästar. Andra spelar nätpoker, dataspel och tv-spel. Och en del köper och säljer aktier. I mitt fall var dataspelet det största problemet.

Dataspelsberoende är något som borde tas upp oftare i medierna. Jag som dataspelsberoende kan känna att det inte förekommer mycket diskussioner om just detta. Jag ska berätta lite om mitt liv som dataspelsberoende och hur jag fått hjälp i ungdomsgruppen Syna korten hos Spelberoendes förening i Göteborg.

För cirka två år sen började jag spela det största onlinerollspelet, World of Warcraft, som då hade funnits i två år. Jag gick i tredje ring på gymnasiet. Och för mig gick det ganska bra i skolan – tills en dag då mina polare sa åt mig att börja spela. Jag var förstås väldigt tveksam eftersom man hört så mycket om att man kan bli beroende så snabbt. Mina polare såg att jag tvekade och gav mig en "free-trial", som det kallas, en slags gratisbiljett på hela tio dagar. Så jag tog emot den, gick hem och laddade ner spelet, och satte mig.

Först var man tvungen att registrera sig hos tillverkarna av spelet (Blizzard). När man laddat ner och installerat var det bara att köra i gång. Jag började "levla", som det kallas när man dödar monster och gör uppdrag för att få "experience" och gå upp i nivåer. Jag spelade som "Orc Warrior". I början fattade man inte mycket, man jag är mycket lättlärd och intresserad av spel, så jag lärde mig snabbt.

Jag satt och spelade timme efter timme. Och efter tio dagar, då den där "gratisbiljetten" var slut, kände jag mig väldigt förtjust i spelet. Och var samtidigt väldigt frustrerad över att tiden var slut.

I skolan pratades det mycket om WoW, som är förkortningen av World of Warcraft. Vi var sexton stycken i min klass, varav tre spelade WoW. Mina polare frågade mig vad jag tyckte om spelet, och jag svarade att jag gillade det. Därefter bestämde jag mig för att köpa spelet. Så på en lunch130 rast gick vi till ICA där det gick att köpa. Nu var vi vid hyllan med alla dataspelen, och bland dem stod World of Warcraft.

Jag tog spelet och den expansion som nyligen hade släppts, och gick till kassan. "Det blir 700 kronor, tack." Shit! 700 spänn rätt i sjön ...

När vi slutat för dagen fick jag en klapp på axeln av mina polare. En av dem sa: "Lycka till nu!"

När jag kom hem satte jag genast på min dator för att installera spelet. Men jag hade redan laddat ner det, så det var bara att registrera min "CD-key", som är en nyckel för att tillverkarna ska kunna se att spelet är äkta. Sen var det bara att köra i gång.

Det var nu det verkliga helvetet började. Jag satt timme efter timme. Glömde bort att äta och var nästan ingenting med familjen längre. Varför skulle jag vara det? Jag hade ju skitskoj framför min dator. Efter cirka tre veckor sa jag till min närmsta vän att jag spelade och att jag ville att han också skulle börja. Han gick med på det och köpte spelet bara efter ett par dagar. Sen sa jag till min andre vän att han också skulle börja, och det gjorde han.

Tillsammans satt vi nu och spelade. Från det att jag började spela tills det att jag slutade gymnasiet var det ungefär fyra månader, och jag satt hemma och spelade tre av dem. Detta spel är ju förstås inte gratis. Man skulle betala 250 kronor för 60 dagar eller 150 kronor för 30 dagar. Medan jag spelade gick mina studier allt sämre. Om jag var hemma så spelade jag, och om jag var i skolan så tänkte jag inte på något annat än spelet. Betygen började svacka och koncentrationen var på botten. Mina polare däremot verkade klara skolan mycket bra.

Skolan var slut och jag satt hemma framför datorn. Jag hade inte mycket kontakt med mina vänner efter det. Men jag hade ju mina gamla vänner som nu också spelade. Jag satt minst sex timmar om dagen, alla dagar i veckan. Jag åt inte med familjen och var inte med den heller.

I februari 2008 ryckte jag in i lumpen och tjänstgjorde som infanterisoldat. Och på min fritid, om vi fick någon, så satt jag i datorsalen som fanns där. Min mor tyckte det var underbart för både hennes och min skull att jag gjorde lumpen eftersom hon inte stod ut längre med mitt spelande.

När jag slutade militärtjänstgöringen var jag vältränad, glad och positiv. Jag kom hem och fick reda på att en ny expansion hade släppts till World of Warcraft och skyndade i väg för att köpa den.

Efter värnplikten var det ett rent helvete hemma. Jag var arbetslös men hade fått cirka 22 000 kronor för min insats i värnplikten. Pengarna tog slut väldigt fort. Jag köpte skräp som jag egentligen inte behövde. Och eftersom jag redan då var väldigt spelberoende så köpte jag en Playstation tv-spelskonsol, en Nintendo DS bärbar spelkonsol och en massa spel till. Redan efter en månad så var pengarna slut. Så jag försökte få tag på pengar på olika sätt, för WoW kostade ju fortfarande pengar. Jag snodde pengar av mina syskon och lånade en massa pengar av mina vänner. Men när jag insåg att jag inte kunde hålla på så längre, så kom jag på det! Jag hade fonder som min släkt hade sparat åt mig i hela mitt liv. Så en dag tog jag min bankdosa och loggade in på mitt konto, för att få en översikt. Jag kom snabbt på att man kunde sälja fonder och hur man gjorde det.

Jag spenderade mina pengar på skräp. Spel, godis, skräpmat och nöjen av olika slag. Och så förstås på mitt favoritspel: World of Warcraft. Och efter två månader var pengarna slut. Jag var fattig igen. Jag lånade av mina föräldrar och sa att jag skulle hitta på något med mina vänner. Det gjorde jag också, men en del av pengarna gick till spelet. Jag hade kommit ganska långt på spelet, tyckte jag, trots att min vän som började spela tre veckor senare än jag hade cirka fyra karaktärer på den högsta leveln.

Nu började min familj säga ifrån. De såg på mig att jag blev alltmer omedveten, instängd och osocial. De började med att dra ut nätverkssladden, gömma kablar med mera. Men jag kom alltid på den ena efter den andra lösningen. Allt för att få spela. Min dator började bli gammal, cirka fem år. Jag kom på att min mor hade en bärbar jobbdator, som jag kunde "låna". Jag frågade inte min mor om lov eftersom jag visste vad hon skulle säga. Så jag smög ner den i mitt rum.

Jag hade hennes dator i ungefär en och en halv månad. Hon kom in i mitt rum flera gånger då jag satt och spelade, men märkte inte att det var hennes dator jag spelade på. Jag kände alltid skuld och var medveten om att jag gjorde fel. Men samtidigt gjorde jag allt för att få spela. Men till slut, då jag kände för mycket skuld, bestämde jag mig för att jag skulle berätta för min mor att det var hennes dator jag hade "lånat". Men innan jag kom mig för att berätta det för min mor så kom hon till mig och sa att hon hade bokat en tid för mig hos en slags terapeut. En terapeut som är specialiserad på just spelberoende. Jag blev lite förvånad men protesterade inte.

Jag gick dit på eftermiddagen. Det var Spelberoendes förening i Göteborg och "terapeuten" var en av föreningens rådgivare. Vi lärde känna varandra och pratade om mitt "problem", som han kallade det. Jag själv började inse att jag var väldigt beroende av spelandet och att det var mitt "problem".

Det var väldigt jobbigt i början av samtalet och speciellt eftersom han jämförde spelberoende med alkoholism. Men efteråt kände jag mig lättad. Ungefär som om en tung vikt hade fallit av mina axlar. Han föreslog att jag skulle gå på ungdomsgruppen Syna kortens kvällsmöte samma dag. Jag tvekade eftersom jag inte ville sitta i en grupp och skämmas.

På Syna kortens möte satt vi i en cirkel, kan man väl beskriva det som. Cirka tio ungdomar var i rummet tillsammans med "min spelberoendeterapeut". Vi skulle gå varvet runt och presentera oss och prata om våra problem. När vi kom till mig beskrev jag för dem precis det jag har beskrivit för er nu. Det kändes verkligen skönt efter mötet. Jag hade fått nya perspektiv på saker och ting, och ett helt nytt tänkande.

När jag kom hem från mötet på Spelberoendes förening var jag väldigt glad och på bra humör. Jag berättade för min mor om hur det hade gått, men självklart inte vad som sagts på mötet, för vi hade lovat tystnadsplikt. När vi pratat i hela två timmar om detta insåg jag att det var rätt tillfälle att erkänna att jag snott mors dator. Hon blev inte arg som jag hade trott att hon skulle bli, men besviken var hon ju förstås. Men jag sa till henne att jag ville att det skulle ske ändringar i mitt liv. Så jag bestämde mig för att sluta spela!

Jag hade funderingar på att sälja mitt spelkonto till någon. För det hade jag sett att man kunde göra via Blocket.se. Men å andra sidan skulle det ju ta sin tid, och jag ville att ändringarna skulle ske NU!

Jag tog med mig min mor ner till mitt rum så att hon kunde bevittna den stora händelsen som just skulle ske. Jag skulle ta bort alla mina karaktärer som jag kämpat med i två år. Om jag tog bort karaktärerna så skulle det kännas hopplöst och hur tråkigt som helst att börja om igen från nivå 1. Men å andra sidan: skulle jag sälja mitt spelkonto, så skulle jag kanske tjäna 1 500 kronor. Men då skulle det ta tid, och under den tiden hade jag kunnat spela.

Så jag loggade in, tryckte på den ena karaktären och sen på den "magiska" deleteknappen och skrev in det "magiska" ordet Delete. Karaktär efter karaktär försvann på några ögonblick. Jag ville få det gjort! Allt skulle bort!

Efter alla karaktärsborttagningar gick jag in på Blizzards hemsida och sa upp spelkontot för gott. Nu! Kände mig ganska fri. Men det var lite kvar att göra. Vi – jag och min mor – tog fram cd-skivorna som innehöll WoW, och repade sönder dem och knäckte dem i bitar. Min mor såg ut att tycka att det var väldigt roande.

Vi slängde allt som hade med spelet World of Warcraft att göra. Tidningar, guider, skivor, planscher och till och med min musmatta för 150 kronor! Jag bestämde mig även för att göra mig av med min dator, så jag gav den till min bror. Han har den nu där han bor hos min mor, men är inte särskilt intresserad, så oroa er inte för att jag gjort även honom beroende. Allt detta gjorde jag efter att jag bestämt mig efter första kvällsmötet hos spelberoendeföreningen.

Det har nu gått snart tre månader sen jag slutade spela. Jag har skrivit in mig hos Arbetsförmedlingen och börjat söka jobb. För tillfället jobbbar jag deltid som kontorist och lite annat. Släkt och vänner har jag börjat umgås med, och mer social har jag blivit.

I dag trivs jag med mitt liv. För tre månader sen gjorde jag inte det. Det finns egentligen ganska många anledningar till att mitt liv blev som det blev. Men vad jag än säger och hur jag än vrider och vänder på det, så är jag spelberoende.

I dag går jag fortfarande regelbundet på mötena med ungdomsgruppen Syna korten på spelberoendeföreningen. På lördagarna träffar jag de andra ungdomarna och unga vuxna som jag också träffar på mötena, det kallas för "lördagsaktiviteten". Vi träffas, umgås och hittar på något kul. Helst pratar vi inte om våra problem, det tar vi på mötena. Jag har fått nya vänner och deltar i diskussioner.

– Tips till er som vill sluta spela World of Warcraft: Sälj inte era karaktärer! Sälj inte ditt konto till någon annan stackare som kanske är beroende och känner att han eller hon måste spela. Om ni väljer att sälja, så gör det till någon utan spelproblem som ni känner, och så fort ni kan. Låt även era föräldrar hjälpa er och stötta er. Släpp in dem i era liv igen. Gör er av med er dator om ni känner att ni inte kan kontrollera ert problem, om ni har kvar den. Skaffa en annan hobby. Börja med någon sport. Ta tag i era nya liv!

– Tips till er som funderar på att börja spela World of Warcraft: Börja inte. Det är risk att ni blir beroende. Tro mig, spelet kan ta över ens liv totalt och då missar man så mycket annat i livet. Spelet är uppbyggt så att det aldrig ska ta slut. Om man har gjort alla "quests" (uppdrag) på ett ställe, så gör man alla på ett annat. Och när du gjort alla "questen" på alla ställen, är du förmodligen på högsta leveln. Då är det dags att spendera tusentals timmar på att skaffa "gear" (utrustning) till din karaktär. När du har den bästa utrustningen du kan tänkas ha, så vill du antingen döda dina motståndare eller göra en ny karaktär.

Så hitta på något annat i stället. Spela sällskapsspel med familjen eller vännerna eller börja med någon sport. Slösa inte bort ditt värdefulla liv på att spela dataspel hela dagarna! Ta vara på ditt liv, din familj och dina vänner.

Detta var en berättelse om mitt problem. Hoppas att ni fick en tankeställare. Om inte, så läs min berättelse en gång till.

Detta är en viktig artikel - dela den!