Självhjälpsmöte

Återigen ringer telefonen och hela kroppen ryser till. Pulsen går upp enormt och jag tänker att jag slutligen blivit avslöjad.

Kan det vara flickvännen som till slut förstått vad jag gjort med mitt liv, och hur jag har levt ett dubbelliv under våra många år tillsammans? Men hon ville bara säga när hon kommer hem från jobbet. Samtidigt som jag blir lättad så sköljer en känsla av irritation över mig. Mitt i mitt viktiga spel har hon ringt om något så oväsentligt.

Senare den dagen hör jag henne komma in genom dörren. Detta har jag ängsligt väntat på hela dagen. Hur kommer hon att hälsa på mig? Om jag får en ledsen blick, då är jag helt säker på att hon fått reda på allt. I stället får jag en puss och ett leende. All oro försvinner och jag kan börja planera vad jag ska spela på härnäst. När natten närmar sig så är jag uppe en stund till och hon får lägga sig ensam. Jag går inte och lägger mig förrän jag återigen spelat bort alla mina pengar. Mitt hjärta rusar och adrenalinet forsar i kroppen. Hon sträcker en arm över mig och på ytan är jag orubbad. Nu får jag ligga här och tänka på hur jag ska få fram pengar till nästa dag.

På detta sätt levde jag mina dagar, en efter en. Att visa känslor var inget alternativ då jag inte kunde kontrollera dem. Att tala sanning var ingen möjlighet då jag inte kunde ändra den. Jag stängde ute de människor som

närmade sig, allt för att bevara min hemlighet. Ändå var det denna hemlighet som alltid gav mig det jag ville – oavsett om det gällde att släppa tankarna på misstag i livet eller avslappning efter en hård dag på jobbet. Jag visste att ett avslöjande skulle leda till att denna möjlighet togs bort från mig. Jag skulle ha blivit tvungen att möta mina rädslor och mina tankar, och det var jag inte kapabel till. Men trots allt var det just denna hemlighet som tryckte mig allt djupare ner i avgrunden.

I dag har jag varit spelfri i mer än sex månader. Det är en tid då jag har upplevt såväl de djupaste dalarna som de högsta topparna. Den uppskattning jag har fått från min flickvän, min familj och mina vänner är oerhörd. Den rena glädjen som jag kan uttrycka utan samvetskval är en upplevelse. Men framför allt kan jag äntligen bjuda in andra människors känslor och erfarenheter. Inse att andra kan hjälpa mig och att jag kan hjälpa andra. Den erfarenhet som jag har fått från detta är ovärderlig och jag är fast besluten att det i slutändan ska gagna mig i livet.

Det är svårt att i dag blicka tillbaka på hur livet var innan. De tankar och känslor som jag hade då känns overkliga och ogripbara. Ändå kämpar jag varje dag, för att INTE glömma. Den dagen jag glömmer bort vad spel har gjort med mitt liv, den dagen kommer jag att falla dit igen. Därför är jag så tacksam över föreningens närvaro, som ständigt ger mig en påminnelse om mitt och andras misstag, och hur snabbt det kan gå illa. Jag minns än i dag den första berättelsen jag hörde i ett av rummen hos föreningen. Även om den som berättade var någon som jag aldrig annars skulle ha kommit i kontakt med, eller vars liv i övrigt var alldeles olikt mitt, så var det som att få en blick in i framtiden på vart mitt liv var på väg. Samtidigt beundrade jag den styrka som personen visade och beslutsamheten att lyckas även om vägen var oerhört lång och målet utom sikte. Jag insåg ganska snart att även jag kunde sitta där en dag, berätta min historia och ge samma känsla till någon annan. Detta drev mig vidare och skapade viljan att aldrig falla tillbaka i spel igen. Glädjen och sorgen i andras berättelser främjar mitt mål, att hålla mig spelfri resten av mitt liv.

Inför varje möte känner jag fortfarande lite vemod. Ska jag återigen behöva gräva upp mina gamla synder inför personer som jag inte känner?

Men efteråt är jag alltid lika glad att jag tillbringat min kväll där. En främling har precis beskrivit exakt hur jag känner mig, framställt precis de känslor som jag känner och har känt den senaste tiden. Samtidigt har jag större förståelse för hur min flickvän har det, hur mitt svek och bedrägeri har påverkat henne. Efteråt kan vi sitta i flera timmar och prata om vad vi upplevt. Samtal som tidigare var fyllda med lögner, och där orden var förutbestämda av mig sedan långt tidigare, består nu av den allra största fröjd som spelfrihet har gett mig: öppenhet!

Jag är en medelålders kvinna som har varit spelmissbrukare i tio år. Andra missbruk som jag har haft är alkohol, jobb, träning och mat Jag är uppvuxen med missbruk i familjen, det var både alkohol- och spelmissbruk.

Så missbruket hade jag omkring mig därhemma och jag har funderat mycket på min uppväxt och hur den format mig. Till exempel att när jag var barn så åkte vi mycket med färja och jag minns när jag stod och spelade på maskinerna tillsammans med min far. Och på maskiner utomlands också. Sen som vuxen stod jag vid samma maskiner, det var ett sug som jag inte kunde stå emot.

Jag började spela för mycket när jag fick reda på att jag skulle bli av med mitt jobb på fabriken där jag arbetat i fjorton års tid. Företaget flyttade utomlands, det var som om någon drog undan mattan under mig. Sen är det ju självklart mycket annat i livet som gjort att man spelat lite då och då, men det var när jag blev av med jobbet som spelandet tog fart. Det är så lätt att fly in i något för att slippa känna sina känslor.

Bingo var det första spelet som jag hade problem med och sen när Jack Vegas-maskinerna kom så fastnade jag vid dem. Därefter blev det kasinot. Spelet blev mitt liv, det var det enda som existerade. Det var en evig jakt efter pengar att spela för. Jag försökte köpa mig fri från mina negativa känslor.

Så länge jag hade pengar var det en otrolig känsla att spela. Jag hade flyt! Jag var som kung i baren – fast det var vid spelautomaterna i stället. Men sen, när jag hade spelat bort allt, då kände jag ångest, hade inte ens råd att köpa ett paket mjölk. Spelet förstörde känslan för pengars värde.

Jag mådde väldigt dåligt psykiskt och var tvungen att söka hjälp. I dag kan jag hantera mina känslor bättre tack vare det. Den krisen ledde till att jag omvärderade mitt liv helt och hållet. Att leva eller inte var en fråga som jag ställde mig. Som tur var valde jag livet.

Spelandet har orsakat stora ekonomiska bekymmer som jag kommer att få leva med under lång tid framöver. Huset blev utmätt men tack vare mina föräldrar kunde jag ordna så att jag åtminstone sålde det själv. Hos kronofogden har jag tio, femton anmärkningar, vilket gör livet rätt begränsat just nu. Det är svårt att få hyreskontrakt och köpa på avbetalning.

Nu har jag varit spelfri i två och ett halvt år. Jag har spelat bort ett tolvårigt samboförhållande och ett hus. Vänner och nära och kära har jag sårat och lurat med mitt dubbelliv. Och inte minst har jag skadat mig själv genom spelmissbruket – äta fel, sova för lite, ångesten och stressen.

Men jag kan inte sitta var eviga dag och tänka på allt elände som spelmissbruket ställt till med. Då skulle jag bli tokig. Därför är det så bra att vi har våra möten i spelberoendeföreningen. Där kan jag ta upp de saker som jag har behov av att diskutera. Jag har lärt mig att ta tag i mina problem och hinder i livet med en gång. Här och nu.

Jag vet att jag inte skulle kunna klara mig utan föreningens hjälp, för jag har försökt. Det var för tre och ett halvt år sen, efter att mina närstående kom på att jag missbrukade spel. Även den gången var jag i kontakt med spelberoendes förening och hade ett enskilt samtal med en av rådgivarna där. Efter samtalet åkte jag hem och tänkte att: nu är jag fri! Jag trodde att problemen var över för alltid och att jag aldrig mer skulle behöva sätta min fot hos föreningen. Herregud, hur dum får man vara?

Det gick bra utan spel i sju, åtta månader, hur bra som helst när jag hade ett arbete att gå till. Men så råkade jag skada mig i jobbet, blev sjukskriven och blev sittandes hemma. Och då var det kört igen. Den gången gick det fort utför. På ett år spelade jag bort hus och allt.

I dag håller jag mig spelfri tack vare att jag har sånt stöd från mina nära och kära och sån feedback från spelberoendeföreningen. De har hela tiden trott på mig som person. I dag är jag resursperson i föreningen och aktiv i riksförbundet.

Att vara resursperson har gett mig så otroligt mycket. När man sitter i en grupp och hör allas berättelser och upplevelser så får det en att tänka en extra gång på vad för liv man levt och vad man gjort. Alla vi som kommer på mötena har ju olika erfarenheter av spelandet. Det gör ju att man kan ge varandra råd och stöd i hur man ska hantera olika situationer som man kan hamna i eller hur man undviker vissa. Och det är också ett sätt att hålla sig borta från spelet.

Många gånger när man är på väg till mötena så är man jättetrött. Men det är alltid samma sak när man ska hemåt – då är man på topp igen! På mötena tankar man på med energi för man får så otroligt mycket av alla underbara människor som är där.

Jag har insett att för mig är det nolltolerans som gäller för spel. Jag kan i och för sig spela sällskapsspel, men spel om pengar håller jag mig helt borta från. Om jag skulle vinna till exempel tjugofem kronor är risken väldigt stor att det skulle trigga i gång spelsuget igen.

För ett par veckor sen var jag och handlade på en stormarknad och då såg jag att de hade ett extraerbjudande på skinka: köp två och få en lott på köpet! Ska det verkligen vara så här i vårt samhälle? Jag tog mina två paket skinka och kom till kassan och betalade. Grabben i kassan började gräva efter en lott i kassaapparaten men jag sa helt lugnt: “Du kan låta den ligga kvar för jag vill inte ha den.” Grabben blev helt chockad: “… men varför?” Jag sa bara att det är alldeles för många som har problem med spelandet i dag, så jag avstår. Då säger killen helt förtvivlad: “Men tänk om det är vinst på lotten då?” “Ja just det, det är precis det som är mitt problem”, sa jag. Så killen frågar mig vad han ska göra med lotten och jag sa att han kunde ta den bara jag slapp. Hade det inte varit bättre om de hade sänkt priset på skinkan så alla kunde ha nytta av det? Men så är det i dag, spel finns överallt.

Precis som när jag var barn finns spelet också på färjorna. Mitt första spelsug efter att jag slutat spela fick jag på en Ålandskryssning. Jag åkte tillsammans med en släkting och vi hade det hur trevligt som helst. Jag hade varit spelfri i drygt ett år. Efter den trevliga middagen satt jag med andra i baren och råkade titta ner i en korridor på båten. Åhh, där blinkande spelautomaterna för fulla muggar, man hörde hur det klirrade när vinsterna forsade ut. Oj, vad det sög till i magen! Jag hade pengar på fickan och några öl innanför västen. Ja, jag hade kunnat gå och lägga mina pengar på maskinerna. Men … jag vet hur dåligt jag mådde i mitt gamla liv så jag bestämde mig för att be om hjälp. Jag bara säger rätt ut högt och tydligt till de okända människorna omkring mig: “Hallå, snälla, kan ni lyssna lite på mig, jag behöver eran hjälp.” Så jag berättade hur jag kände och vem jag var och om mina problem. Jösses, vilken respons jag fick! Vilka underbara människor det finns. Så det var min räddning från att ta mig ett återfall.

Det är sådana situationer som man ska lära sig att hantera. Genom spelberoendeföreningen och min egen fysiska och mentala träning har jag lärt mig att hålla mig ifrån spelandet. Med mitt nya sätt att tänka har jag fått tillbaka tron på framtiden. Och det är det som är viktigt, att man inte fastnar i ett ältande. Man ska ta en dag i taget.

Jag fyller ut min tid med mycket vettigare saker nu när jag inte spelar. Promenerar, går på gym, gör yoga och buggar. Jag har fått tillbaka det sociala liv som jag försakade under missbrukartiden. I dag har jag ro att sätta mig ner och ta en kopp kaffe och vara närvarande i alla sinnen. Förut var jag så inne i mitt eget att jag bara var närvarande kroppsligt.